Påskdagen

I påsknatten firas kyrkoårets viktigaste gudstjänst, den längsta och festligaste av alla, den som aldrig vill ta slut. I natten som upplyser alla nätter ljuder påskens stora triumfantifon:

Kristus är uppstånden från de döda!
Med döden nedtrampade han döden
och åt dem som är i gravarna
har han gett ett evigt liv.

Påsken är krönet av alla kristna högtider, festernas fest, den natt hela skapelsen väntat på. Allt som varit, allt som är och allt som någonsin skall ske möts i denna gudstjänst. Denna saliga natt upphör tiden, paradisets port öppnas för människan, Adams och Evas förlorade söner och döttrar bjuds på nytt att äta av Livets träd. I påsknatten firar vi den nya skapelsen. (Bilden: Påskljuset tänds utanför Slottskapellet i Bjärka-Säby.)

Påsknattens ursprungliga gudstjänst i kyrkan, påskvakan, eller påsknattsmässan, har kommit tillbaka och firas numera i många kyrkor sent på påskaftons kväll. Den sträcker sig ett långt stycke in på natten. Från början firades den som en vigilia, en vaka, som pågick hela natten och inte avslutades förrän gryningen bröt in. Den inleddes med ett stort antal gammaltestamentliga läsningar som speglade kyrkans förståelse av Gamla testamentet som profetiskt. Vigilian med dess läsningar ledde fram till dopet av katekumenerna, innan påskelden tändes strax före gryningen och uppståndelsen firades i den eukaristiska festen kring Herrens bord. Påskfastan varade hela natten och bröts först i gryningen, med eukaristins firande som följdes av agapemåltiden. Därmed blev påsknatten en övergång från mörker till ljus som inte undgick någon. När gryningen bröt in manifesterade hela skapelsen livets seger över döden. Skapelsens nya dag hade anlänt.

När påsknattens gudstjänst inleds är kyrkor och kapell sänkta i mörker. Enligt en tidig tradition, som återkommer allt mer, inleds gudstjänsten i mörkret utomhus. Alla samlas utanför kyrkan där påskeldens tänds och välsignas. Från dess låga tänds det stora påskljuset. Evangeliet bärs fram och i skenet av påskljuset, runt vilket alla är samlade, läses påskevangeliet. Så ljuder påskropet i natten: ”Kristus är uppstånden!” Det upprepas igen och igen och möts varje gång av gensvaret ”Sannerligen uppstånden!” Från det stora påskljuset tänds samtidigt de vaxljus som delats ut till alla i församlingen. Natten brinner! Mörkret är upplyst av uppståndelsens ljus. Jesus, Livet själv, har gått genom döden. Han har förvandlat döden till en Påsk – Pascha – en passage till livets land. Församlingen vandrar i procession in i den nedsläckta kyrkan där påskljuset besegrar mörkret och påskjublet genomtränger luften:

Nu är allt uppfyllt av ljus: himlen, jorden och dödsriket; må alla skapade varelser fira Kristi uppståndelse, hans som är vår styrka. – I går var jag i graven med dig, o Kriste, i dag vaknar jag med dig, den Uppståndne; i går var jag korsfäst med dig: du min Frälsare, låt mig få del av din härlighet i ditt rike!

(Bilden: Slottskapellets fönster efter uppståndelsen!)

Påsknattens gudstjänst har fyra delar: Påskljusets liturgi, Ordets gudstjänst, dop och doplöftesförnyelse samt eukaristins firande. Det kristna mysteriets viktigaste symbol är ljuset. Kristus är ljuset, vars födelse först förkunnades av stjärnan i Betlehem. Dess sken har därefter lyst med allt starkare intensitet – inte ens mörkret på Golgota förmådde utsläcka det. Nu uppenbaras det på nytt bland oss. Lovsången till påskljuset, och alla de små ljus som församlingen håller i sina händer när de förnyar sina doplöften, förkunnar dess triumf. Påskvigilians karaktär av ljusfest, som framför allt markeras med påskljusets tändande, har sitt ursprung på 300-talet då bruket att tända ljus blev vanligare i gudstjänsterna.

I Ordets liturgi under påsknatten läses inte bara uppståndelseberättelserna. Här har även inledningen i Johannesevangeliet en självklar plats i många kyrkor. Det läses ofta intill påskljuset, mitt i församlingen, på så många språk som finns närvarande i gudstjänsten. Ljuset från Kristi uppståndelse måste upplysa alla folk! Att kyrkan valt att läsa detta evangelium även under påsknatten hör samman med att Johannesprologen lovsjunger ljuset som kom i världen. Orden om att ”ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”, förkunnar ljusets seger över mörkret denna natt. Men även utöver de orden har detta evangelium sin givna plats i festernas fest: Johannesprologen betraktas inte bara som evangeliernas, men också hela Skriftens krön.

Påsknattens viktigaste läsning från Gamla testamentet är berättelsen ur Andra Mosebok som förbinder påsken med Israels folks befrielse från Egypten och vandringen genom Röda havet, den viktigaste förebilden till det kristna dopet. Episteln är hämtad från Romarbrevets sjätte kapitel, som framhåller dopet som en avbild av Kristi död och uppståndelse. Här sammanfaller påsknattens två stora motiv: Gud räddar sitt folk ur Faraos fångenskap till nytt liv genom Röda havet i vilket de ”döps till Mose”. Kristus uppstår ur graven för att genom dopets vatten befria människan från fångenskapen under synd och död.

I den tidiga kyrkan utgjorde påsknatten årets största dophögtid. Under fastetiden förberedde sig katekumerna för dopet genom undervisning och fasta. Nu skulle de döpas till Kristus och med honom uppstå som nya människor. Omedelbart efter dopet fick de för första gången uppleva firandet av eukaristin. Genom dopet hade de fötts på nytt och fått sina ögon öppnade. De tillhörde nu den nya mänskligheten och såg vad inget öga kan se: eukaristin är paradisets fest.

I påsknattens gudstjänst påminns vi alla om vårt dop, och får möjlighet att förnyas i dopets löften och mysterium. Det som sker med Kristus denna natt, händer också med oss. Vi har del i hans uppståndelse. Döden är inte längre slutet, utan början. Till det yttre tycks ingenting ha förändrats. Vi fortsätter att dö och begrava våra döda. Men i verkligheten är döden från denna natt uppslukad av livet. Den kristna andligheten är en uppståndelsens spiritualitet. Och uppståndelsen börjar nu, med det liv som når bortom döden. (Bilden: Eukaristin firas i påsknattsmässan i Slottskapellet. Foto: Emil Andersson)

Doplöftesförnyelsen – liksom dopet, om det finns dopkandidater – är därför en viktig del av påsknattens gudstjänst. Vattnet som välsignas genom att påskljuset sänks ned i det, trosbekännelsen som vi stämmer in i, de frågor vi besvarar när dopet bekräftas och förnyas – allt detta är en befrielsens akt, en överlåtelse åt den död och uppståndelse som skänker liv. Vi tar emot dopet på nytt. Vare sig vi minns stunden för vårt dop eller inte är det som att det sker nu. Vårt dop repeteras i påsknattens doplöftesförnyelse. Dopet som händelse behöver aldrig upprepas, liksom Kristi död och uppståndelse som historiska händelser inte behöver upprepas. Men som frälsande händelse upprepas det varje påsknatt, ja, också varje gång vi firar eukaristin. Guds rikes tid är alltid i dag. I påskens dopförnyelse blir vi samtida med Kristi uppståndelse och vår egen dopdag, som om det är denna natt Kristus uppstår och denna natt vi döps in i hans död och uppståndelse!