Stora fredagen

Stora fredagen, eller långfredagen som den kallas i Sverige, är årets mörkaste dag under kyrkoåret. Det är dagen när alla illusioner grusas. Hoppet går i kras. Förtvivlan och förebråelser kastar långa skuggor i själen. Det är tystnadens dag, när inget mer finns att säga. Den mest stilla dagen i hela Stilla veckan.

Under natten har Jesus förts fram och tillbaka i staden: från lägerelden på Kajafas gård till Pilatus residens, vidare till Herodes palats, för att sedan åter eskorteras till Pilatus som slutligen blidkar den uppretade folkhopen och på deras begäran utlämnar Jesus till att korsfästas, medan Barabbas, rövaren, friges. Krönt med ett diadem av törnen förs Jesus, den oskyldige, till sin avrättning.

Vid tredje timmen, klockan nio, hörs hammarslagen, spikarna slås genom Jesu kroppsdelar. Vid sjätte timmen, klockan tolv, faller ett kompakt mörker över jorden.  Åminnelsen av Jesus hängande på korset finns alltid med vid denna bönetimme i tidegärdens liturgi. Vid nionde timmen ropar Jesus med hög röst sina sista ord: ”Det är fullbordat!” Därefter ger han upp andan. Johannes antyder att Jesu dödstimme inträffar samma dag och tid som judarna slaktade påsklammet. Sedan Moses dagar hade det förebildat och pekat fram mot detta ögonblick, ”Guds lamm, som tar bort världens synd.”

Strax före den tolfte timmen, klockan sex på kvällen, innan judarnas sabbat börjar, kommer en av Jerusalems rådsherrar, Josef från Arimathea, och tar ner Jesu döda lekamen från korset. Han sveper den ännu varma kroppen i rent linnetyg och bär den till den grav han låtit hugga ut åt sig själv. Graven tillsluts med en sten som kräver flera personer för att flytta.

I västlig tradition genomförs denna dag, i kyrkor eller utomhus, den så kallade korsvägsandakten med dess fjorton stationer. Traditionen att vandra med den torterade Jesus Via Dolorosa, Smärtornas väg, har sina rötter i medeltiden. De olika ”stationerna” som vi stannar till vid representerar händelser utmed Jesu väg från Pontius Pilatus domarsäte till Golgata och det väntande korset. Underlaget är evangeliernas passionsskildringar, utbyggt med en del fornkyrkliga traditioner. Korsvägsandakten levandegör hur Kristi lidande är Guds lidande, hans väldiga insats i kampen mot det onda i världen. Här blir allt detta omedelbart i sin konkretion på samma gång som det förblir ett ogenomträngligt mysterium. Genom att stanna en stund i begrundan, bön och tyst meditation vid varje station, blir Jesu korsväg vår egen yttre och inre vandring till Golgata, där Frälsaren förnedras och dödas.

Långfredagen innehåller flera viktiga tider att stanna till vid för gudstjänst eller andakt. Den viktigaste av dessa infaller vid Jesu dödstimme, klockan tre på eftermiddagen. Denna dag iakttas sträng fasta och abstinens, även eukaristisk fasta – långfredagen är den enda dag på året då kyrkan inte firar nattvard. Gudstjänsten vid Jesu dödstimme utformas så att hela allvaret i Kristi död för världens synd blir levande och närgånget. Nu är alla ljus i kyrkan släckta. Det nakna altaret vittnar om Kristi totala utblottelse. Musiken tiger. Altarskåpen är stängda. Mörka, eller lila, skynken hänger i många kyrkor framför bilder och utsmyckningar. Guds folk har sorg.

Vespern denna dag har i östkyrkan karaktären av gravläggningsgudstjänst, och hålls vid den tid när Jesus togs ned från korset och begravdes. ”Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången och gick därifrån.” Jesu grav iordningsställs symboliskt med hjälp av en broderad ikon, ett slags svepeduk som kallas epitaphion, föreställande den döde Kristus som placeras mitt i kyrkan. Hela församlingen deltar i begravningsprocessionen som ofta sker runt kyrkan. När tygikonen placerats i kyrkan strömmar de troende fram för att kyssa ikonen och lägga blommor runt den, medan kören sjunger Symeons lovsång: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid…”

Gravens närvaro förstärker realismen i skeendet. Den blir nu en plats dit de troende under återstoden av dagen, liksom under lördagen, kan gå för att sörja och be, eller bara – i likhet med Maria från Magdala och den andra Maria, som ”satt mitt emot graven” – sitta eller knäböja i stum tystnad inför det ofattbara och fruktansvärda som skett: Gud, den Evige, som inte kan dö, ligger död i en grav!