Stora lördagen

På påskaftonen – Stora lördagen eller Stora sabbaten, som är ett annat namn på denna dag – är allt lugnt på ytan. Hela skapelsen står stilla, bävande i mållös förundran. Som Gud en gång vilade från sin skapelse på sjunde dagen, vilar han nu i en grav från sin nya skapelse, den som skall uppenbaras på den åttonde dagen, uppståndelsens dag. Men i den andliga världen rasar en våldsam kosmisk strid. Döden kämpar för sitt liv – och förlorar! Kristus står redan på dödsrikets söndertrampade port. Han räcker sin hand åt våra första föräldrar, Adam och Eva, för att befria dem ur deras fångenskap, visualiserat på en av de mest älskade av alla ikoner, den bysantinska uppståndelseikonen, som också kallas för ”Dödsrikets plåga”.

Det är en paradoxernas dag. Den är vänd både mot graven, där Kristus ligger död, samtidigt som vi redan förnimmer hur livets väldoft stiger från graven. Men än är det inte tid för fest. Den synliga världen väntar på vad som redan har förkunnats i dödsriket. Detta är dagen mitt emellan förtvivlan och glädje, den ljusomflutna sorgens dag, när sorgeropen sakta men säkert övergår i jubelrop. Vi lever i vaka och väntan inför det oerhörda. Snart, mycket snart, skall den sista fienden kapitulera. Till sist måste själva döden inse att ”de som strider mot Herren blir krossade”.

Tiden mellan korset och uppståndelsen får inte bli en ”programenlig” väntan som snart är över. Vi behöver vara närvarande i påskaftonens frånvaro. Meditationen över Jesu död hör till det kristna livets viktigaste andliga övningar. Kyrkan ger oss en särskild dag för den, en underbar och förfärande lördag. Om vi inte försöker ta in det otroliga som skett i och med Jesu död, innebörden av att han är utestängd från livet och förkastad av sin Fader, får vi svårt att förstå frälsningens radikalitet och absoluta nödvändighet.  Med apostlarna behöver vi vänta i tomheten, blicka in i meningslösheten, beröras av den totala intighet som infinner sig när deras Mästare bevisligen är död. Alla ord om en uppståndelse är för dem denna dag obegripliga och overkliga. Maria från Magdala kan bara söka den hon älskar som en död, sträcka ut sina händer mot den som inte längre finns. I lärjungarnas värld existerar denna dag inget hopp, inget liv, ingen framtid. Det finns inte längre något att säga om Gud. Ordet har berövats dem. Jesu död är trons död. Kyrkan sjunger på sin stora sabbat: Hela skapelsens Herre ligger inför våra ögon; Han är död. Han som tömmer gravarna är lagd i en ny grav.

I kyrkans liturgi är detta en stilla dag, en sabbat i verklig mening, vilket inte betyder att vi bör avhålla oss från att mötas till gudstjänst, något som tyvärr ofta blivit fallet. Vi behöver denna lördag få hjälp att tillsammans med kyrkan begrunda vad det innebär att Guds son ligger död i en grav. I ortodoxa gudstjänster läses under lördagen påskens profetior i form av valda läsningar ur Gamla Testamentet, ofta sammanbundna av sjungna responsorier ur Psaltaren. De dramatiska skeendena i Guds frälsningsverk, som var för sig kan tyckas svåra att förstå, länkas genom läsningarna i varandra och ger näring åt tron att Guds löften mot alla odds skall fullbordas. Även denna praxis förekom redan i Jerusalem på 300-talet. En annan tradition är att i gudstjänsten på Stora lördagen sprida ut blom- och lagerblad över hela kyrkan, symbolen för livets väldoft som stiger ur graven, på samma sätt som man förr spred blommor på vägen för en i triumf återvändande segrare.

Den förunderliga frid och stilla tillförsikt som fyller Stora lördagen strömmar mot oss från framtiden, från den stora och strålande händelse som i påskdagens gryning fyller hela skapelsen med glädje och visshet.