Stora måndagen

Måndagen, tisdagen och onsdagen under Stora veckan utgör förberedelsedagar för passionshändelserna. De har i kyrkans liturgi en utpräglad botkaraktär och skänker långsamt en växande insikt om det som väntar.

De texter ur evangelierna som läses under Stora veckans olika dagar svarar i stort sett mot det historiska och kronologiska skeendet. På måndagen rensar Jesus templet för att hans hus skall vara ett bönens hus. I evangeliet denna dag minns vi inte bara en historisk händelse. Det handlar om våra egna liv och ger relief åt fastetidens mening. Vi är Guds tempel. Fastan ges oss för att vårt livs helgedom skall renas och bli en beredd boning för Herrens härlighet.

I många traditioner läses på måndagen och tisdagen Jesu tal om Människosonens ankomst vid tidens slut. Det har sin plats här eftersom Jesus dagarna innan påsk undervisar i templet och då håller sitt stora tal om tidsålderns avslutning och brudgummens ankomst. På palmsöndagen red han in i Jerusalem och fick en konungs mottagande och hyllning. Händelsen var profetisk. Han är den som kommer för att upprätta sitt rike, det rike vi i förtid inträder i varje gång eukaristin firas.

Jesus är också brudgummen som kommer för att förenas med sin brud, ett tema som återkommer i Jesu undervisning dagarna innan påsk. I kyrkan i öst inleds kvällarnas liturgi på måndag och tisdag med att församlingen sjunger: Se, brudgummen kommer, samtidigt som långa avsnitt ur detta tal läses. En rysk hymn som sjungs i morgongudstjänsterna under både måndag, tisdag och onsdag i Stora veckan lyder:

Ditt brudgemak ser jag smyckat,
min Frälsare,
men jag har ej kläder för att träda därin.
Genomstråla Du min själs klädnad,
Du ljusets givare,
och fräls mig.

Kristus är brudgummen som skall överges av alla, av sina närmaste, av hela skapelsen, ja, av sin egen Fader. Alla skall vända honom ryggen. Det verb som Jesus använder i ett av sina rop på korset – överge – ”Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!” – finns endast på ett annat ställe i Bibeln. I Första Mosebokens andra kapitel, där det heter att mannen skall överge sin far och sin mor för att leva med sin hustru, ”och de skall bli ett”.

Jesus måste överge alla, och bli övergiven av alla, till och med av Gud, för att helt kunna förenas med sin brud, kyrkan. Hon är den mänsklighet som i trolöshet vänt sig bort från honom. Korset, skriver en mystiker, är ”den bädd på vilken brudgummen, Kristus, förtärs av kärlek till den syndfulla, fördömda och döda bruden, för att hon skall få liv och för alltid förenas med honom”.

Inför påsken möter vi en utmanande och djärv tanke: på samma sätt som en man måste överge sin far och sin mor för att bli ett med sin hustru, måste Kristus, vår brudgum, bli övergiven av sin Fader, för att kunna bli ett med kyrkan, Kristi brud.