Stora onsdagen

Under Stora onsdagen står två gestalter i centrum. Två handlingar. Kvinnan i Simons hus och Judas Iskariot. Kvinnan smörjer Jesus, som en beredelse för hans begravning. Judas sätter sitt förräderi i verket. Kontrasten mellan de två handlingarna är både talande och skakande. Hon är synderskan som genom sin ångerfyllda handling får förlåtelse och upprättelse. Han är den utvalde lärjungen som genom sitt svekfulla handlande mister sin plats i apostlarnas gemenskap.

Fallet Judas är så förfärande och gåtfullt att vi gör klokt i att avhålla oss från att spekulera i det. En mening ur liturgin i den ortodoxa gudstjänsten denna onsdag lyder: Den otacksamme lärjungen, som du hade fyllt med din nåd, har förkastat den. Här finns ett allvar som kyrkan inte har tillåtelse att undanhålla oss: det är möjligt att förkasta den nåd man en gång tagit emot.  Om vi säljer Jesus för ”det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med”, kommer Gud inte att hindra oss. Vår frihet är en frihet att även handla förfärande fel.

I anslutning till evangeliet om kvinnan som smörjer Jesus, hålls i många traditioner på Stora onsdagens kväll en helandegudstjänst där smörjelse med olja praktiseras. Här är det Lukasevangeliets skildring om ”synderskan” i Simons hus som stor i centrum. Gudstjänsten har en rik liturgi med sju ljus som tänds i olja som välsignas, sju böner och sju serier med läsningar ur Bibeln, som upplivar tron att Gud vill läka oss. Den trosstärkande liturgin denna kväll bygger på en helhetssyn på människan där ande, själ och kropp hålls samman och våra relationer med varandra dras in i helandeprocessen.

Stora onsdagen kallas i svensk tradition också för Dymmelonsdagen. Från denna kväll ringer kyrkklockorna med en dovare ton genom att den gjutna kläppen ersätts av en så kallad dymmel, en träkläpp, eller som också kunde skedde förr, lindas i halm.