Stora torsdagen
Den Stora och Stilla veckan kulminerar i de heliga tre påskdagarna, som de kallas i västkyrkan, från skärtorsdagens kväll till påsknatten. De utgör fastetidens crescendo och är som en enda, tre dagar lång gudstjänst. Ingen annan gång under året spelar liturgin en så viktig roll i kyrkan. Så långt möjligt lägger vi nu allt annat åt sidan för att fira Herrens påsk: åminnelsen av vår Frälsares lidande och död, nedstigande i dödsriket och uppståndelse från de döda. Nu ges tre dagar som sammanfattar hela frälsningshistorien.
Skärtorsdagen har fått sitt namn efter verbet skära, ett gammalt svenskt ord för ”rena”. Den historiska bakgrunden till dagens namn är att de botgörare som från fastans början utestängts från nattvarden, nu återupptogs i måltidsgemenskapen. Deras tid av bot och omvändelse var över i och med denna dag och de fick på nytt vara med och fira eukaristin. I den tidiga kyrkan var det samtidigt den dag när katekumenerna, som skulle döpas på påsknatten, för första gången fick instämma i trosbekännelsen. Senare kom det även att bli den dag när den olja som skulle användas under året, vid till exempel smörjelse av sjuka, vigdes. Något som fortfarande sker i både väst och öst.
Men i centrum denna stora torsdag står framför allt händelserna i den övre salen i Jerusalem. De två närgångna fysiska handlingar som lärjungarna fick delta i och som upprepas i kyrkans liturgi denna dag: fottvagningen och eukaristin. Bägge rymmer mysterier, de kallas sakrament, och är som sådana heliga handlingar genom vilka Anden strömmar in i världen, in i våra liv. När tron känns i kroppen, Kristus läggs i vår hand, är det svårare att tvivla.
Det är Jesu avskedsmåltid med sina lärjungar vi firar denna kväll. De var ännu helt omedvetna om vad som väntade. Långt senare skulle de påminna sig den förtätade stämningen, de omsorgsfullt genomförda handlingarna av Jesus. Det som skedde i övre salen denna afton skulle alltså bilda mönster för den kristna kyrkans stora gudstjänst, den eukaristiska festen varje söndag. Jesus ger här sina lärjungar en handling att samlas omkring och upprepa till dess han kommer åter – inte ett föremål eller en idé. Det är, i djupaste mening, denna handling – Herrens måltid – som konstituerar den kristna kyrkan.
När Jesus inför måltiden tvättar sina lärjungars fötter – till Petrus högljudda protester! – vänder han upp och ned på perspektiven. Gud har stigit ned för att tjäna, inte för att härska. Den radikala handlingen ger grundmönstret för ett kristet lärjungaskap: vi tjänar Gud genom att betjäna våra medmänniskor. ”Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag. Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättar era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er.”
Fottvagningen i Stora torsdagens gudstjänst, som utgör en dramatisering av gudstjänstens evangelium, är en mycket gammal tradition, också den känd från den tidiga kyrkan. I en enkel och vardaglig handling gestaltas hur vi är kallade att böja vår egen självhävdelse efter den ödmjukhet som alla herrars Herre visat genom sitt exempel. I de äldre kyrkornas ritual är det i regel den högsta ämbetsbäraren – påven, patriarken, biskopen, abboten – som utför fottvagningen på tolv andra kyrkans tjänare till åminnelse av vad Jesus gjorde för sina lärjungar. Men i många gudstjänster vidgas inbjudan, alla som önskar får komma fram och få sina fötter tvättade av de tjänstgörande prästerna. Inga ord behövs under fottvagningen. Gester och ansikten talar sitt eget språk.
Skärtorsdagens liturgiska skeende är på sätt och vis det rikaste under hela denna vecka. Det är inte bara eukaristifirandet och fottvagningen som hör till torsdagen. Jesu stora avskedstal, vandringen med lärjungarna genom Kidrondalen till Getsemane, ångestvakan innan Jesus häktas. Det är svårt att ta in allt, men det behöver få finnas med. I många kyrkor tar läsningen av Jesu avskedstal vid efter gudstjänsten med fottvagning och eukaristi. Kanske beger man sig till en annan plats, en angränsande sal i kyrkan, för att lyssna till de fyra kapitlen ur Johannesevangeliet, de som utmynnar i den mäktiga översteprästerliga förbönen. När läsningen avslutats påbörjas vigilian, vakegudstjänsten. Vi följer Jesus till Getsemane vid foten av Olivberg, lyssnar till evangeliernas berättelse om hur han under stor oro vakar och beder, allt medan lärjungarna somnar.
Skärtorsdagen avslutas med att altarets kläds av. Ljusen släcks och bärs ut tillsammans med altardukar och kärl. I den nedsläckta kyrkan kan den som vill dröja kvar i vaka och bön inför det nakna altaret, bilden av den utblottade Kristus, vårt enda altare. Detta är en natt att vara när Jesus. I Taizé upprepas Jesu ord på en enkel melodi i moll: Stanna här och vaka med mig, vaka och bed. Hans stund har kommit. De som är ute för att gripa honom närmar sig med svärd och lyktor. Lärjungarna flyr. Förräderiets natt är inne.