Stora veckan
Vi inträder nu i den Stilla veckan, eller Stora veckan som den kallades redan på 300-talet i Jerusalem. Under de närmaste dagarna utspelar sig världshistoriens avgörande händelser. Veckan inleds med att Jesus rider in i Jerusalem, en skildring ur evangelierna som vi träder in i vid ett annat tillfälle under året, första söndagen i advent. Då är perspektivet eskatologiskt: Kristi återkomst som konung förebådas profetiskt när han rider in i Jerusalem den första adventssöndagen. På palmsöndagen finns allvaret i bakgrunden när vi hör samma evangelium. Även om denna dag rymmer stråk av glädje när Hosiannaropen ljuder, anar vi redan vad som väntar. Jesus kommer till Jerusalem för att förkastas, förnedras och slutligen dö på ett kors. Passionstiden är här på allvar.
Palmsöndagen har fått sitt namn av att folket skar kvistar från träden och lade framför Jesus när han red in i Jerusalem. Den första kända beskrivningen av en processionsgudstjänst på palmsöndagen är från 380-talet i Jerusalem när biskop Kyrillos ledde gudstjänstfirandet. Den inleddes på Olivberget, varifrån Jesus kommit inridande i staden, och avslutades med att allt folket vandrade i procession in i staden med palmkvistar och Hosiannarop. Pilgrimen Egeria skildrar hur hela folket vandrar ”under hymner och antifoner och med det återkommande omkvädet: Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Alla barn deltar, också de minsta som inte kan gå och därför bärs på föräldrarnas axlar. Alla bär kvistar av palm eller olivträd, och så ledsagas biskopen på samma sätt som Herren den gången ledsagades.”
Palmsöndagens väsentliga händelse är välkomnandet av Kristus. Han närmar sig, och vi uppmanas att med glädje skynda honom till mötes: ”Gläd dig och jubla, dotter Sion! Se, jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren”, heter det i en av söndagens profettexter. I en del traditioner läses denna dag även orden ur Filipperbrevets fjärde kapitel: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga. Gläd er … Herren är nära.”
Jesus kommer nu som konung, inte bara som vår lärare och mästare. Han kommer till oss var och en personligen – ”din konung kommer till dig” – för att bestiga vårt hjärtas tron. Han förväntar sig att vi lägger ner allt för hans fötter och låter honom regera våra liv. De mantlar som folket breder ut framför Jesus representerar våra ägodelar, vår trygghet, alla våra idéer, begär och föreställningar. Allt i våra liv – precis allt – också det vi håller kärt, får vi lägga ner framför Jesus och överlåta åt honom så att han ensam får bli kung.
Förutom palmblad skar folket alltså olivkvistar från träden. Oliven var det vanligaste trädet runt Jerusalem vid denna tid. I svensk tradition används ofta sälg- eller videkvistar i stället för palmer. Kvistarna välsignas av prästen innan eller i början av gudstjänsten och delas ut till församlingen, gärna av barnen, medan processionen pågår och Hosiannaropen ljuder. Några av dessa kvistar sparas sedan till fastetidens början kommande år, då de bränns till aska – den aska med vilken korset tecknas på våra pannor i askonsdagens gudstjänst.
Såväl palmen som oliven har i Bibeln en symbolisk innebörd: palmen representerar seger, oliven står för fred och smörjelse. Jesus är konungen, den smorde, som kommer för att besegra ondskans alla makter och skapa fred och försoning på jorden. Det förstärks av ett av de evangelier som mycket länge lästs denna söndag, både i väst och öst: skildringen av hur Maria i Betania – ”sex dagar före påsken” – smörjer Jesu fötter med dyrbar olja. En händelse som Jesus själv tolkar som en förberedelse för hans begravning. Smörjelsen med olja är på samma gång ett uttryck för att slutfasen av Jesu messianska gärning nu tar sin början – i judisk tradition smordes fötterna när en person stod inför ett nytt skede i sitt liv.