Förvåningen var stor också bland de initierade när kardinal Jorge Mario Bergoglio från Buenos Aires trädde ut på balkongen som katolska kyrkans nye påve strax efter kl 20 på torsdagskvällen den 13 mars. Häpnaden gäller inte bara valet av påve – Bergoglio hörde inte till de förhandstippade – utan också över vad som nu skedde. ”Jag vill att ni ber för mig nu”, sa den nyvalde påven från balkongen och uppmanade de jublande folkskarorna på den väldiga Petersplatsen till tyst bön. På ett ögonblick uppstod en förtätad stillhet, och påven böjde sig ned och tog emot folkets förböner.
Var det ett profetiskt tecken? Han hade just valt namn efter en av kyrkans stora förnyare genom alla tider, Guds lille fattige, Franciskus av Assisi. Även denne fick sin kallelse i en tid när kyrkan befann sig i en djupgående kris. När Franciskus hörde Jesus säga ”Bygg upp min kyrka!”, grep han sig an uppgiften genom att gå bönens och ödmjukhetens väg.
Att det namn Jorge Mario Bergoglio valt som påve är ett tecken råder ingen tvekan om. Vatikanenkännaren John Allen säger: ”Namnet symboliserar fattigdom, enkelhet och återuppbyggnad av den katolska kyrkan.”
Bergoglio var visserligen den som i det förra påvevalet 2005 fick flest röster efter Joseph Ratzinger – bedömare den gången menade att det var näst intill ”dött lopp” mellan de två. Likväl var idet inte många som räknade honom bland de främsta kandidaterna denna gång, inte minst med tanke på hans ålder. Bergoglio är 76 år, bara två år yngre än vad Benedictus XVI var när han tillträdde som påve.
Den nye påven är inte minst känd för sitt starka engagemang för de fattiga. Liksom för sitt enkla liv. Han valde att flytta ut ur ärkebiskopspalatset i Buenos Aires och bosätta sig i en enkel lägenhet när han tillträdde sitt senaste uppdrag. Limousinen med privatchaufför, som också hörde till ärkebiskopens privilegier, tackade han likaså nej till. Istället tog han bussen till arbetet och lagade sina måltider själv. Ledarskap utövas genom liv, och en kyrkans ledare som omger sig med allt för många av maktens insignier är en anakronism, tycktes Bergogli vilja säga.
Jorge Mario Bergogli föddes i Buenos Aires 1936, hans var far italiensk invandrare och järnvägsarbetare från trakten kring Turin. Från början planerade han att bli kemist, men 1958 inträdde han i jesuitorden och påbörjade studier för att bli präst. Mellan åren 1973 och 1979 var han jesuiternas provinsial i Argentina och 1980 blev han rektor för det seminarium där han själv tagit sin examen. Som jesuitprovinsial företrädde han en klassisk tillämpning av ignatiansk spiritualitet, och uppmuntrade jesuiter till pastoralt ansvar i församlingarna istället för att ägna sig åt politisk aktivism, något som hade blivit alltmer utbrett. Han har stått emot de liberala vindarna bland jesuiterna, men samtidigt varit en av dem som överbryggat motsättningar inom den stora orden, något han även gjort i det större sammanhanget, mellan konservativa och liberala inom katolska kyrkan. Även om Bergogli företräder kyrkans traditionella tro i allt väsentligt, något annat vore otänkbart, är han ingen försvarare av prästståndets privilegier eller det okänsliga pastorala handlag som ibland kan göra sig gällande. I september 2011 riktade han svidande kritik mot präster som vägrar döpa barn som fötts utanför äktenskapet, något han beskrev som uttryck för ”en rigid och hycklande neoklerikalism”.
Här ligger en omvittnad styrka hos Bergogli. Hans pastorala sinnelag och klokskap tillsammans med den lågmälda och ödmjuka framtoningen, har gjort att han vunnit respekt både bland konservativ och moderata grupper inom kyrkan. Framför allt uppfattas han som en djupt andlig person, en bönens man, vilket alltså blev ytterst påtagligt redan vid hans första framträdande på Petersplatsen. Om kyrkan ska gå en ny tid till mötes måste det ske på bönens och ödmjukheten väg, inte genom anpassning till den omgivande kulturen. “Bara den som har mött barmhärtighet, som smekts av nådens ömhet, kan ha sin glädje och tillit hos Herren”, sa Bergogli för några år sedan och tillade: ”Jag vågar säga att den mest privilegierade platsen är för mig det möte där min synd har smakat Jesu Kristi barmhärtighet.”
Vid gårdagens jungfrutal framgick också varför Bergogli har beskrivits som en ”framgångsrik evangelist”. Han berörde i sitt korta tal behovet av att evangelisera staden Rom. ”Vi måste undvika den andliga åkomma som utmärker en självupptagen kyrka”, sa Bergoglio nyligen. ”När man går ut på gatorna riskerar man visserligen att drabbas av olyckshändelser. Men om kyrkan blir instängd i sig själv, inåtvänd, åldras hon. I valet mellan en kyrka som råkar ut för olyckor på gatan och en kyrka som är sjuk av självupptagenhet väljer jag utan tvekan den förra.”
Vad kommer att ske i den världsvida katolska kyrkan med Franciskus I på Petri stol? Det får de närmaste åren utvisa. Men kanske var det profetiska ord som en anonym kardinal viskade till en italiensk skribent den 2 mars, några dagar innan konklaven inleddes: ”Fyra år med Bergoglio vore tillräckligt för att mycket skulle förändras.”
Stora fredagen
