En hållbar ekumenik
Under den närmaste tiden kommer vi på den här platsen publicera en rad personliga bidrag från några av Ekumeniska Kommunitetens medlemmar som ger sitt perspektiv på kommunitetens liv. Först ut är Samuel Rubenson:
Många undrar hur den lokala pingstförsamlingens uppsägningen av ett avtal om gudstjänstlivet i Bjärka-Säby kan bli en riksnyhet och en fråga med ekumenisk tyngd. Tanken är ju inte att radikalt ändra allt utan enbart att hålla samman församling och slott, att berika gudstjänstlivet på Nya slottet med den pentekostala traditionen. Varför är det djupt problematiskt för Ekumeniska Kommuniteten? Är det en utbredd motvilja mot eller kanske rädsla för pingstkyrkans uttrycksformer? Eller är det bara fråga om onödiga missförstånd, okänsligt agerande och bråk om detaljer där man enkelt kan finna kompromisser. När ett uppsagt avtal om ansvar för gudstjänster på ett slott blir en nyhet inte bara i riksmedia utan även internationellt är det naturligt att folk undrar vad som står på spel.
För att förstå behöver man inse vad den Ekumeniska Kommuniteten är. Den är nämligen en, inte bara i svensk kontext, unik gemenskap, på en och samma gång väldigt stark och mycket sårbar. Den är stark eftersom den vuxit fram underifrån utan stöd av samfund eller penningstinna organisationer, fast grundad i sin egen vision och sin egen regel, i former och uttryck som utmejslats och prövats under lång tid. Samtidigt är den sårbar eftersom den utgör ett helt eko-system, en kropp, där böneliv, gudstjänster, retreater, samtal, studier, seminarier, konferenser och forskning hör intimt samman. Skadas en del av detta skadas hela kroppen. Gudstjänstlivet och tidebönerna på Nya slottet, tidskriften Pilgrim, Johannesakademin och kommunitetsmedlemmarnas andliga liv och bidrag i sina olika lokala församlingar hör samman och bär upp varandra. För den enskilde medlemmens vardag, liksom för tidskriftens höst- och vintermöten och akademins seminarier spelar det regelbundna gudstjänstlivet på Nya slottet en avgörande roll vare sig man kan delta eller inte. Här gestaltas den djupa historiska tradition i vilken man ytterst är förankrad, den i vilken man känner igen sig, den till vilken man återvänder. I tidebönerna och mässan sker den andning som håller hela kroppen vid liv. Man kan inte bara andas ibland.
Men är inte detta aningen sekteristiskt? Varför inte med glädje acceptera en berikande anpassning till andra uttrycksformer, en större mångfald. Vad är ekumeniskt i kommunitetens motstånd mot ett dynamiskt och anpassningsbart gudstjänstliv där olika uttryck växlar och berikar varandra? Hur kan kommuniteten stå för en världsvid kristen enhet och ändå inte vara mer flexibel? I grunden handlar det om att all frihet behöver förankring, all öppenhet förutsätter trygghet. Paradoxalt nog är det ju så att den som står stadigt är friare än den ängslige. Den som är osäker kan inte kosta på sig samma öppenhet som den som är trygg i sitt eget. Frågan är därför vilken grund den Ekumeniska Kommuniteten vilar på.
I Kommunitetens regel hänvisas till Bibeln och den odelade kyrkans tro och liv och övertygelsen att all förnyelses källa är traditionen. Det betyder att för kommuniteten är ekumeniken genom historien tillbaka till källorna helt avgörande för enheten. Tryggheten ligger inte i de uttryck och tolkningar vi kommit fram till eller i stunden inspireras till utan i fasthållandet av det som hållit samman kyrkan genom tiderna, i de traditioner och vittnesbörd vi kan följa tillbaka till den tidiga kyrkan. Bibelläsning och bön beror av ett sammanhang, ju bredare och djupare det är, desto mindre är man utlämnad åt sig själv eller sin grupp. Det finns i Kommuniteten, i tidskriften och akademin, i dess gudstjänster, samtal och studier, ett unikt samband mellan den världsvida kyrkans bärande traditioner och ett teologiskt öppet och fritt sökande samtal i kontakt med internationell teologisk forskning. I detta står Kommuniteten för en ekumenik som inte söker sitt eget eller försvarar någon enskild kyrkas egenart utan söker den enhet som ligger framför oss. En hållbar ekumenik kan aldrig bygga på tillfälliga kompromisser, på ömsesidig anpassning, på uppdelning eller växlande ansvarstagande hur rättvist det än sker, den kan inte handla om att ge och ta. Den kräver den kärlek till varandra som inte lägger sig i, som respekterar den andres integritet och frihet, som söker gemensamma rötter och en gemensam framtid.
Själv är jag djup tacksam för de tjugofem år jag fått dela gemenskapen på Nya slottet. De har betytt mer för min egen tro och mitt böneliv liksom för min teologiska gärning än jag kan uttrycka. Att pingstförsamlingen gett mig och andra i Kommuniteten en plats för detta har varit stort och ekumeniskt generöst. Självfallet är det inget någon kan begära. Men den Ekumeniska Kommunitetens liv och uppdrag beror inte av platsen utan av dem som här funnit en väg för sin vandring och ytterst det mål mot vilket vi vandrar.
Samuel Rubenson
Professor i kyrkohistoria
Preses för Johannesakademin