Platsen är beroende av vardagsnära mänskligt liv
Under den närmaste tiden kommer vi på den här platsen publicera en rad personliga bidrag från några av Ekumeniska Kommunitetens medlemmar och vänner som ger sitt perspektiv på kommunitetens liv.
En text av Sanne Frostensson:
Jag levde två år på Nya slottet som husfolk, för tio år sedan, och senare tre år i studentbostäderna på Sigtunastiftelsen. Det finns alltid en risk att romantisera platser man har bott på och lämnat, inte minst platser knutna till kärlek. Men den vibration, den närvaro och det andrum som jag erfar på Nya slottet i Bjärka-Säby och på Sigtunastiftelsen i Sigtuna, också idag, vågar jag påstå föregår och går utöver personliga minnen. De är unika platser i Norden, vars anda på ett paradoxalt sätt både är ”autonom” och beroende av människors praktiker för att behålla sin vitalitet. Hur detta ömsesidiga beroende fungerar är en fråga för sig, men platserna kan knappast tåla vad som helst om de ska förbli livgivande källor för oss och för framtida generationer. Ju mer konferenshotell det blir av Sigtunastiftelsen och ju fler inhyrda arrangemang det blir på Nya slottet – i stället för gemensamma, kontinuerliga, vardagsnära liv i bön och arbete – desto mindre laddade blir platserna.
Oavsett om EKiBS liv och uppdrag visar sig vara beroende av Nya slottet i Bjärka-Säby eller inte, så har många i kommuniteten en oerhörd kärlek till denna plats. Det är därför jag, och säkert många med mig, känner mig sårbar i den situation vi nu hamnat i. Detta är värt att stanna till inför, för det är just kärleken till Nya slottet som utgör en kontaktyta mellan EKIBS och församlingsmedlemmarna i Pingstkyrkan i Linköping. Kanske en större och mer stabil yta än våra gemensamma teologiska konstruktioner utgör.
Personligen, när jag åker till Bjärka-Säby för det årliga påskfirandet, sporadiska besök eller enskilda retreater, åker jag inte främst till en gemenskap och en andlig väg. De har jag här i Bergen – gemenskap med praktiker starkt knutna till EKiBS. Jag reser främst till platsen som sådan, till den inkarnerade andligheten och nåden i byggnaden, i väggarna och i sofforna. Till dörren i slottscaféet som smäller igen lite för högt om man inte tar emot den, till trätrappan som knakar på samma trappsteg och med samma melodi som den alltid gör, till IKEA-ljushållarna och dukarna i annexmatsalen, till doften av eld och damm i Vasarummet, till stengolvet i kapellet – och allt som ryms däremellan. Jag är medveten om att detta förhållningssätt inte gäller alla men för mig, och många med mig, uppstår och fördjupas mänskliga relationer och andliga praktiker snarast som bieffekter, utifrån kontakten med platsen och dess anda. Hur än det är med detta, något av det unika med EKiBS form 2021 är att vi har, än så länge, både Nya Slottet som en fysisk gemensam kärna och en andlig praktik i våra hem och församlingar. Vi rör oss mellan dessa punkter i en kommunitetsform som är i samklang med samtiden på ett ovanligt sätt. Jag skriver ”vi”, då jag är en del av den större gemenskapen runt EKiBS, om än på pappret endast vän till kommuniteten.
Att vara husfolk på Nya slottet var som att gå i en skola där vi övade oss i att be och arbeta. Och en beprövad metod i kyrkans historia för att förena bön och arbete är paradoxalt nog att separera dem. Att avsätta tid under dagen, pausa arbetet, och (bokstavligen som en kamera) skifta fokus. Den rytm vi som husfolk vilade i, där vissa delar av dagen, eller veckan, eller året, sattes av för bön har senare visat sig vara djupt kopplad till, eller till och med ett uttryck för, absurditeten jag erfar i att vara konstnär. På dessa öar av bön, och till synes inaktivitet, upplever jag att den ”syfteslösa” aspekten av konsten erkänns och stärks. Denna livsrytm, som på ett särskilt sätt burit mig genom det senaste året av coronarestriktioner i Norge, har jag inte fått med mig från någon enskild församling, utan från den formativa miljö på Nya slottet i Bjärka-Säby som skapats tack vare ett nära samarbete mellan några församlingsmedlemmar i Pingstkyrkan i Linköping och EKiBS.
En av de allra mest betydelsefulla erfarenheterna från de åren var att vara i tystnad tillsammans med andra. Att dela tystnaden under våra dagliga sysslor och ”den stora tystnaden” som den hette, mellan 20.30 och 8.00, i tillägg till begränsad mediatid (en timme i veckan), formade mig som människa mer än aldrig så många predikningar, terapitimmar eller akademiska studier. Och lectio divina, som stod på schemat på morgonen, har genom åren utvecklats från ett verktyg för bibelläsning till ett förhållningssätt som leder min konstnärliga praktik. Något av styrkan i lectio divina är, som jag ser det, tilliten till Jesu kommunikation med den enskilda troende. För en stund får han en särskild inbjudan att ta genvägen förbi församlingsledare, teologer och pastorer. Orden som står ut från den aktuella bibeltexten kan vara ganska ologiska i förhållande till berättelsens övergripande tema eller klassiska tolkning – och inte sällan finns Jesu röst gömd just däri. Det krävs övning att våga stanna vid det ologiska och förvirrande, träning vi fick som husfolk. Att notera de ord som står ut och ta subtila rörelser inom mig på allvar är numera mitt huvudsakliga sätt att navigera, inte bara i läsning av bibeltexter utan också i arbetet med målningar och skulpturer.
Den situation som nu är på Nya slottet i Bjärka-Säby gör att EKiBS på olika sätt delar erfarenheter med de otaliga människor som genom historien har stått i valet mellan att kompromissa med sin identitet eller lämna sitt hemland, om än mindre dramatiskt för oss än för flertalet syskon runtom i världen. Ingenting är avgjort än men jag utesluter inte att vi hamnar vid ett vägskäl där vi väljer att lämna Nya slottet hellre än kompromissa med vår spiritualitet ännu mer än vi redan gjort de senaste tio åren.
Och även om EKiBS liv och uppdrag då skulle visa sig inte bero av platsen, så vill jag lyfta fram perspektivet att Nya slottet i Bjärka-Säbys ”liv och uppdrag” beror av en daglig böne- och arbetsgemenskap – inklusive den struktur som möjliggör detta under alla delar av dygnet och livet. Byggnadens ”liv” ser jag som mer sårbart än EKiBS. Antalet längtande unga människor i Norden som söker konkreta verktyg för att leva ett uppmärksamt bedjande liv i en komplex vardag sinar inte. Men jag och flera med mig kan inte längre med glädje rekommendera dessa personer att söka sig till Nya slottet i Bjärka-Säby för ett eller två år som husfolk eftersom denna formativa miljö urvattnats – en utveckling som redan pågått under flera år. Nya, liknande, platser och sammanhang kan med all sannolikhet uppstå framöver. Om än vi kan dofta något av dem redan, som i påskaftonens bomsterliturgi, är det först en tid av förvirring och sorg kvar, i alla fall för mig.
Om jag till slut får rikta några ord direkt till församlingsmedlemmarna i Pingstkyrkan i Linköping, lite gömda bakom församlingsledningen, så är jag genuint nyfiken på att få ta del av era tankar och känslor runt Nya slottet som plats. Vad är era personliga erfarenheter av Nya Slottet genom alla år sedan den aprildag för över 40 år sedan då ni tog emot det som gåva, och vad är er längtan för denna plats framöver?
Sanne Frostensson,
vän till Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka-Säby