Ett barn väljer ny påve i Egypten
På söndag den 4 november utses den koptiska kyrkans nye patriark, eller påve, som kyrkans överherde i Egypten kallas bland kopterna. Det avgörs genom den så kallade altarlotten: från en liten skål som placerats på altaret i den stora Markuskatedralen i Kairo, drar ett litet barn en lapp med namnet på en av de tre kandidater som röstats fram – uttrycket för att det slutliga valet ligger i Guds och inte människors händer. Senaste gången det skedde var 1971 när Shenouda III valdes till påve, ett uppdrag han hade i över 40 år.
Valet av påve i Egypten är en både fascinerade och lärorik process med mycket gamla traditioner. De som kan bli aktuella som kandidater får inte vara under 40 år, måste vara celibatärer och ha minst femton års erfarenhet av klosterliv. Den koptiska kyrkans överhuvud är med andra ord alltid munk, även om valet kan ske bland någon som senare blivit biskop. Enligt traditionen var evangelisten Markus kyrkans förste ledare i Egypten – den som väljs på söndag blir den 118:e i rakt nedstigande led från Markus! Han grundade den första kristna kyrkan i Alexandria, varifrån han ledde de framväxande församlingarna innan han blev martyr, dödad av romarna. I den tidiga historien fanns endast en biskop i Egypten. En grupp på tolv präster i Alexandria valde då ny påve inom sin egen krets. Med tiden kom valet av efterträdare att påverkas av den tidigare påven, som på sin dödsbädd ofta gav uttryck för vem han ville se som sin efterträdare.
Allt eftersom kyrkan växte blev det behov av fler biskopar, med ansvar för tillsynen av församlingarna i olika delar av landet. De tolv prästerna i Alexandria hade dock länge stort inflytande i valprocessen och deras roll avtog först med tiden. Traditionen att låta valet avgöras genom lotten är inspirerat från Apostlagärningarnas första kapitel, där det beskrivs hur en ersättare till Judas valdes i apostlakollegiet genom lottkastning. I Egypten användes denna praxis till och från under den tidiga kristna perioden, framför allt när man inte lyckades nå konsensus. Historien rymmer även enstaka exempel på hur påvar valdes på ett okonventionellt sätt, genom direkt gudomlig inspiration. Ett av de mest berömda exemplen är från 200-talet. Den döende påven fick i en syn se hur en man skulle besöka honom nästa dag med en klase druvor som det inte var säsong för just då – denne skulle bli kyrkans näste ledare. Följande dag kom en bonde, Demetrius, till påven med en klase druvor för att be om den andlige faderns välsignelse. En kort tid senare valdes han, som Demetrius I, till Alexandrias tolfte biskop.
1873 fattades ett beslut, i linje med traditionen från den tidiga kyrkan, att stiftsbiskopar inte skulle tillåtas bli påvar. Biskopar kunde endast tjäna som interimpåvar under den period som gick mellan en tidigare påves död och valet av hans efterträdare. Den nuvarande ordningen för valet av påve fastslogs 1957, och det är nu tredje gången det tillämpas. Tidigare har påvarna Kyrillus VI och Shenouda III valts genom samma procedur.
Valprocessen sker på följande sätt: En kandidat nomineras om han får stöd av minst sex medlemmar i Den heliga synoden eller tolv medlemmar i den så kallade Maglis Al-Milli, som representerar kyrkans lekmän. När nomineringarna är gjorda granskas kandidaterna av en valkommitté, som tar emot synpunkter från folket på de aktuella kandidaterna. Bön och fasta utlyses i hela kyrkan under en period, och därefter reduceras gruppen av kandidater tills dess minst fem och som mest sju personer återstår. Efter ytterligare bön och fasta väljs från denna grupp tre personer att delta i den slutliga altarlotten. Detta sker genom ett val där präster, ledande kopter, liksom lekmän i den koptiska kyrkan, både i Egypten och i andra delar av världen, deltar. Antalet delegater med rösträtt var i år 2 417. Valet sker genom att de röstberättigade stryker de namn de inte önskar stödja, till dess inte mer än tre namn återstår. Om man endast vill ge sitt stöd åt en kandidat kan man stryka samtliga namn utom detta.
Detta val skedde den 29 oktober, och de tre kandidater som då fick överlägset flest röster var biskoparna Tawadros och Rafael, samt fader Rafael från Minaklostret utanför Alexandria.
Det slutliga valet sker – genom Guds försyn – söndagen den 4 september i Markuskatedralen, belägen i Abbaseyadistriktet i Kairo. Enligt vad som är fastslaget i kyrkorätten skall det avgöras genom att ett barn, som inte får vara mer än nio år, med förbundna ögon drar ett av namnen ur en skål som placerats på altaret. Barnet överlämnar sedan lappen till biskop Pachomius, som varit interimpåve sedan Shenoudas död, och denne kungör vem som är den nye påven för den koptiska kyrkan. Även namnen på de övriga lapparna visas, så att inget tvivel skall råda om att allt gått rätt till. Den nye påven kommer därefter att installeras söndagen den 18 november i Markuskatedralen, i närvaro av kyrkans biskopar, Egyptens president Mohamed Morsy och andra regeringsrepresentanter, liksom utländska gäster och representanter för andra religioner.
Enligt kyrkolagen är den kopiska kyrkans påve även metropolit av Alexandria. Tidigt i kyrkan, redan vid konciliet i Nicaea 325, beslutades att det inte skulle vara tillåtet för biskopar att flytta mellan olika stift eller biskopsstolar. Därför har det under en stor del av även den Koptiska kyrkans historia inte varit tillåtet att välja stiftsbiskopar till ny påve. Dock finns numera ett antal biskopar som arbetar nära påven och inte har tillsyn över egna stift, men utöver ledarskap över andra områden.
Ett undantag från regeln om att inte välja stiftsbiskopar skedde 1928, när biskop Youannes av Beheira valdes till ny påve, något många menade skedde förhastat och i strid med kyrkans ordning. Det skapade ett prejudikat som i sin tur ledde till valet av påvarna Macarius III 1944 och Yusab I 1946. Vid 1957 års val godtogs en resolution som gjorde att kyrkolagen ändrades och möjliggjorde för stiftsbiskopar att delta i påvevalen. En ordning som dock varit omdiskuterad. En del har välkomnat denna ordning medan andra menar att den utgör ett brott mot traditionen från kyrkans första tid. Vad gäller de två nu aktuella biskoparna som kandiderar, Tawadros och Rafael, har bägge tillhört de biskopar som inte har tillsyn över egna stift och av det skälet kan därför deras kandidatur sägas vara i överensstämmelse med den tidigare traditionen. Även valet av Shenounda III var ur den aspekten okontroversiellt eftersom han tidigare var biskop med ansvar för kristen utbildning, utan eget stift. Hans företrädare, Kyrillos VI, kom för sin del direkt från öknen och klosterlivet.
Vilka är då de tre kandidaterna som deltar i altarlotten på söndag?
Biskop Rafael är född 1958 i närheten av Kairo, och var efter universitetsstudier i medicin verksam som läkare innan han prästvigdes 1985. Sex år senare blev han munk i Baramusklostret i Wadi Al-Natrun. 1997 utnämndes han till biskop med ansvar för församlingarna i Kairos innerstad. Han är en mycket uppskattad predikant och hans böcker har fått stor spridning. Biskop Rafael är även känd för sitt engagemang för utbildning liksom för ungdomsarbetet inom kyrkan. Han är ekumeniskt sinnad och har verkat för goda relationer med andra kristna kyrkor i Kairo. Biskop Rafael är en av de mest uppskattade ledarna inom kyrkan i Egypten idag och var också den som fick flest röster vid valet den 29 oktober.
Biskop Tawadros – som besökte oss på Bjärka-Säby för några år sedan och då bland annat deltog i onsdagens liturgi i Övre salen! – är född 1952 i Mansoura. Efter universitetsstudier i Alexandria och England blev han munk 1988 och prästvigdes två år senare. Han utnämndes till biskop av påven Shenouda 1997, och har inte minst gjort sig känd för sin förmåga att enkelt och pedagogiskt förklara svåra teologiska frågor, men också för sitt arbete bland de unga i kyrkan.
Fader Rafael från klostret Mina är den äldste av kandidaterna, född 1942. Han är djupt respekterad som en av kyrkans främsta andliga ledare, av många betraktad som något av ett helgon. Efter juridikstudier vid universitet i Kairo blev han munk 1969. Fader Rafael stod nära såväl den tidigare påven, Kyrillos VI, liksom påven Shenouda. Han betonar bland annat vikten av att kyrkan bevarar sin självständighet gentemot staten och det politiska livet.