En sky av vittnen

Johannesakademins seminarium på annadag pingst om helgonen som enhetens tecken, samlade deltagare från hela Norden.

Seminariet kom bland annat att handla om hur de heliga alltid har känt igen varandra. Därför är helgonen ekumeniska gestalter, vittnen om att kyrkan i grunden är en och odelad. Enhet går inte att skapa eller organisera. Enheten är en verklighet i den Helige Ande, och överallt där människor låter sig intas av Guds och Kristi Ande, upptäcker de, som det mest självklara i världen, att de är ett. Splittringen är en avart, en skandalon, en synd vi måste omvända oss från och göra bot för så att såren kan läkas.

Firandet av trons vittnen kan bli en del av boten och helgonen våra biktfäder, de läkare vi behöver i försoningsprocessen. Inget bidrar så verksamt till att föra oss som kristna närmare varandra som igenkännandet av de heliga i varandras traditioner och konfessioner. När vi ser den helige Antonios, Katarina av Siena, John Wesley, Serafim av Sarov och Emil Gustafson stå sida vid sida och samtala som de bästa vänner, inser vi plötsligt vilken tragedi kyrkans splittring är men också hur enkel vägen till enhet kan vara. Bedjarna, gudsälskarna, de stilla i landet, de sant ödmjuka…

Det är i och genom dem som gått en annan väg än den där många går – utblottelsens och den utgivande kärlekens väg – som vi känner igen det liv som oavbrutet flödar mellan Fadern och Sonen. När vi möter dem i andra traditioner slår de en bro över klyftor som gapar mellan oss. De blir ögonöppnare och vägröjare för enheten.