Om att föra goda teologiska samtal

Som ekumenisk kommunitet berikas vi av en mångfald av perspektiv på tron. Vår gemenskap rymmer människor från såväl frikyrklig som svenskkyrklig, katolsk som ortodox tradition. Det är både en utmaning och en gåva. Att föra goda teologiska samtal handlar inte om att ”pricka av” de frågor där vi är överens och dem där vi inte är överens. Om utmaningen att föra samtal som inte är kontrollerande, utan skapande handlar denna ledare i tidningen Dagen av Joel Halldorf.

***

Offentligheten kallar den tyske sociologen Jürgen Habermas de platser i samhället där öppna diskussioner förs. Dessa samtal är, menar han, gemenskapens kitt. I Gunnar Hallingbergs Läsarna framgår att 1800-talet väckelse skapade just sådana o​ffentligheter. Här fördes livliga samtal i tidningar, böcker och inte minst de hemgrupper som var väckelsens grundstomme.

Vi befinner oss i dag långt ifrån 1800-talet. Medlemstalen sjunker, engagemanget svalnar och kyrkor säljs snarare än byggs. Men inget av detta är ett problem i jämförelse med det som håller på att hända med det offentliga samtalet inom kristenheten. Dessa samtal har blivit aggressiva och ytliga – en kombination som gör dem i princip omöjliga att föra.

Detta är olyckligt. Världen blir allt mer komplex – politiskt, teknologiskt, ekonomiskt och ekologiskt – medan våra samtal bara blir ytligare. De präglas av pajkastning, positionering och illa​sinnade insinuationer. Som en följd drar sig många undan samtalen. De orkar inte ens följa debatterna, än mindre delta i dem.

Hur har det blivit så hår? Ett svar är att sjunkande medlems​tal i kombination med en allt mer komplicerad omgivning gör oss ängsliga. När centrala värden tycks glida undan slår vi desperat klorna i det som ännu finns kvar.

Lägg till det ett marknadstänk som driver kyrkor, organisationer och kristna profiler att finna sin nisch och skapa ett varumärke präglat av en viss hållning i profilfrågor. Plakatteologi, som någon träffande kallat det.

Ett grundläggande problem är också den moderna syn på teolog​i som präglar oss.

Såväl liberaler som fundamentalister är fixerade vid bokstavens yta, vid etiketterna. De liberala vill förändra dem: förneka att Bibeln är Guds ord, och så vidare. Fundamentalisterna å sin sida tror att allt som krävs är att man säger sig stå upp för etiketterna.

Därför svämmar det offentliga samtalet i kyrkorna över av kontrollfrågor. Teologisk HBTQ-certifiering eller föreställningen om att oändliga frågor om dom, frälsning och evighet kan uttömmas med enstaviga ja eller nej-svar – det är två sidor av samma moderna mynt.

Detta är en sekularisering: den kristna tron reducerad till ideologi. Allt handlar om att kryssa rätt i ett frågeformulär. Ett samtal på sådana premisser kan bara bli banalt och aggressivt, eftersom bokstaven, som bekant, dödar. 

En sant konservativ kristen hållning ser i stället etiketterna som utgångspunkter för sökandet. Denna hållning går som en linje från Bibeln, via Irenaeus, Augustinus, Thomas av Aquino, Karl Barth, C S Lewis och vidare. Det gemensamma som slås fast i trosbekännelserna, i de stora kyrkornas katekeser och i Lausannedeklarationen är sant. Men detta är inte punkten för samtalet, utan samtalets u​tgångspunkt.

Dogmen är porten in i mysteriet. Med detta perspektiv blir den kristna tron ett äventyr, en väg att vandra i förundran. Det föder i sin tur ett samtal som är kreativt snarare än kontrollerande. Om vi som kristna är få eller fattiga spelar mindre roll, så länge som vi har denna skatt: glädjen och förundran inför en sanning som bara växer och blir vackrare ju längre in vi når.