Aktuellt

Under den närmaste tiden kommer vi på den här platsen publicera en rad personliga bidrag från några av Ekumeniska Kommunitetens medlemmar och vänner som ger sitt perspektiv på kommunitetens liv.

En text av Sanne Frostensson:

Jag levde två år på Nya slottet som husfolk, för tio år sedan, och senare tre år i studentbostäderna på Sigtunastiftelsen. Det finns alltid en risk att romantisera platser man har bott på och lämnat, inte minst platser knutna till kärlek. Men den vibration, den närvaro och det andrum som jag erfar på Nya slottet i Bjärka-Säby och på Sigtunastiftelsen i Sigtuna, också idag, vågar jag påstå föregår och går utöver personliga minnen. De är unika platser i Norden, vars anda på ett paradoxalt sätt både är ”autonom” och beroende av människors praktiker för att behålla sin vitalitet. Hur detta ömsesidiga beroende fungerar är en fråga för sig, men platserna kan knappast tåla vad som helst om de ska förbli livgivande källor för oss och för framtida generationer. Ju mer konferenshotell det blir av Sigtunastiftelsen och ju fler inhyrda arrangemang det blir på Nya slottet – i stället för gemensamma, kontinuerliga, vardagsnära liv i bön och arbete – desto mindre laddade blir platserna.

Oavsett om EKiBS liv och uppdrag visar sig vara beroende av Nya slottet i Bjärka-Säby eller inte, så har många i kommuniteten en oerhörd kärlek till denna plats. Det är därför jag, och säkert många med mig, känner mig sårbar i den situation vi nu hamnat i. Detta är värt att stanna till inför, för det är just kärleken till Nya slottet som utgör en kontaktyta mellan EKIBS och församlingsmedlemmarna i Pingstkyrkan i Linköping. Kanske en större och mer stabil yta än våra gemensamma teologiska konstruktioner utgör.

Personligen, när jag åker till Bjärka-Säby för det årliga påskfirandet, sporadiska besök eller enskilda retreater, åker jag inte främst till en gemenskap och en andlig väg. De har jag här i Bergen – gemenskap med praktiker starkt knutna till EKiBS. Jag reser främst till platsen som sådan, till den inkarnerade andligheten och nåden i byggnaden, i väggarna och i sofforna. Till dörren i slottscaféet som smäller igen lite för högt om man inte tar emot den, till trätrappan som knakar på samma trappsteg och med samma melodi som den alltid gör, till IKEA-ljushållarna och dukarna i annexmatsalen, till doften av eld och damm i Vasarummet, till stengolvet i kapellet – och allt som ryms däremellan. Jag är medveten om att detta förhållningssätt inte gäller alla men för mig, och många med mig, uppstår och fördjupas mänskliga relationer och andliga praktiker snarast som bieffekter, utifrån kontakten med platsen och dess anda. Hur än det är med detta, något av det unika med EKiBS form 2021 är att vi har, än så länge, både Nya Slottet som en fysisk gemensam kärna och en andlig praktik i våra hem och församlingar. Vi rör oss mellan dessa punkter i en kommunitetsform som är i samklang med samtiden på ett ovanligt sätt. Jag skriver ”vi”, då jag är en del av den större gemenskapen runt EKiBS, om än på pappret endast vän till kommuniteten.

Att vara husfolk på Nya slottet var som att gå i en skola där vi övade oss i att be och arbeta. Och en beprövad metod i kyrkans historia för att förena bön och arbete är paradoxalt nog att separera dem. Att avsätta tid under dagen, pausa arbetet, och (bokstavligen som en kamera) skifta fokus. Den rytm vi som husfolk vilade i, där vissa delar av dagen, eller veckan, eller året, sattes av för bön har senare visat sig vara djupt kopplad till, eller till och med ett uttryck för, absurditeten jag erfar i att vara konstnär. På dessa öar av bön, och till synes inaktivitet, upplever jag att den ”syfteslösa” aspekten av konsten erkänns och stärks. Denna livsrytm, som på ett särskilt sätt burit mig genom det senaste året av coronarestriktioner i Norge, har jag inte fått med mig från någon enskild församling, utan från den formativa miljö på Nya slottet i Bjärka-Säby som skapats tack vare ett nära samarbete mellan några församlingsmedlemmar i Pingstkyrkan i Linköping och EKiBS.

En av de allra mest betydelsefulla erfarenheterna från de åren var att vara i tystnad tillsammans med andra. Att dela tystnaden under våra dagliga sysslor och ”den stora tystnaden” som den hette, mellan 20.30 och 8.00, i tillägg till begränsad mediatid (en timme i veckan), formade mig som människa mer än aldrig så många predikningar, terapitimmar eller akademiska studier. Och lectio divina, som stod på schemat på morgonen, har genom åren utvecklats från ett verktyg för bibelläsning till ett förhållningssätt som leder min konstnärliga praktik. Något av styrkan i lectio divina är, som jag ser det, tilliten till Jesu kommunikation med den enskilda troende. För en stund får han en särskild inbjudan att ta genvägen förbi församlingsledare, teologer och pastorer. Orden som står ut från den aktuella bibeltexten kan vara ganska ologiska i förhållande till berättelsens övergripande tema eller klassiska tolkning – och inte sällan finns Jesu röst gömd just däri. Det krävs övning att våga stanna vid det ologiska och förvirrande, träning vi fick som husfolk. Att notera de ord som står ut och ta subtila rörelser inom mig på allvar är numera mitt huvudsakliga sätt att navigera, inte bara i läsning av bibeltexter utan också i arbetet med målningar och skulpturer.

Den situation som nu är på Nya slottet i Bjärka-Säby gör att EKiBS på olika sätt delar erfarenheter med de otaliga människor som genom historien har stått i valet mellan att kompromissa med sin identitet eller lämna sitt hemland, om än mindre dramatiskt för oss än för flertalet syskon runtom i världen. Ingenting är avgjort än men jag utesluter inte att vi hamnar vid ett vägskäl där vi väljer att lämna Nya slottet hellre än kompromissa med vår spiritualitet ännu mer än vi redan gjort de senaste tio åren.

Och även om EKiBS liv och uppdrag då skulle visa sig inte bero av platsen, så vill jag lyfta fram perspektivet att Nya slottet i Bjärka-Säbys ”liv och uppdrag” beror av en daglig böne- och arbetsgemenskap – inklusive den struktur som möjliggör detta under alla delar av dygnet och livet. Byggnadens ”liv” ser jag som mer sårbart än EKiBS. Antalet längtande unga människor i Norden som söker konkreta verktyg för att leva ett uppmärksamt bedjande liv i en komplex vardag sinar inte. Men jag och flera med mig kan inte längre med glädje rekommendera dessa personer att söka sig till Nya slottet i Bjärka-Säby för ett eller två år som husfolk eftersom denna formativa miljö urvattnats – en utveckling som redan pågått under flera år. Nya, liknande, platser och sammanhang kan med all sannolikhet uppstå framöver. Om än vi kan dofta något av dem redan, som i påskaftonens bomsterliturgi, är det först en tid av förvirring och sorg kvar, i alla fall för mig.

Om jag till slut får rikta några ord direkt till församlingsmedlemmarna i Pingstkyrkan i Linköping, lite gömda bakom församlingsledningen, så är jag genuint nyfiken på att få ta del av era tankar och känslor runt Nya slottet som plats. Vad är era personliga erfarenheter av Nya Slottet genom alla år sedan den aprildag för över 40 år sedan då ni tog emot det som gåva, och vad är er längtan för denna plats framöver?

Sanne Frostensson,

vän till Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka-Säby

Under den närmaste tiden kommer vi på den här platsen publicera en rad personliga bidrag från några av Ekumeniska Kommunitetens medlemmar som ger sitt perspektiv på kommunitetens liv. Först ut är Samuel Rubenson:

Många undrar hur den lokala pingstförsamlingens uppsägningen av ett avtal om gudstjänstlivet i Bjärka-Säby kan bli en riksnyhet och en fråga med ekumenisk tyngd. Tanken är ju inte att radikalt ändra allt utan enbart att hålla samman församling och slott, att berika gudstjänstlivet på Nya slottet med den pentekostala traditionen. Varför är det djupt problematiskt för Ekumeniska Kommuniteten? Är det en utbredd motvilja mot eller kanske rädsla för pingstkyrkans uttrycksformer? Eller är det bara fråga om onödiga missförstånd, okänsligt agerande och bråk om detaljer där man enkelt kan finna kompromisser. När ett uppsagt avtal om ansvar för gudstjänster på ett slott blir en nyhet inte bara i riksmedia utan även internationellt är det naturligt att folk undrar vad som står på spel.

För att förstå behöver man inse vad den Ekumeniska Kommuniteten är. Den är nämligen en, inte bara i svensk kontext, unik gemenskap, på en och samma gång väldigt stark och mycket sårbar. Den är stark eftersom den vuxit fram underifrån utan stöd av samfund eller penningstinna organisationer, fast grundad i sin egen vision och sin egen regel, i former och uttryck som utmejslats och prövats under lång tid. Samtidigt är den sårbar eftersom den utgör ett helt eko-system, en kropp, där böneliv, gudstjänster, retreater, samtal, studier, seminarier, konferenser och forskning hör intimt samman. Skadas en del av detta skadas hela kroppen. Gudstjänstlivet och tidebönerna på Nya slottet, tidskriften Pilgrim, Johannesakademin och kommunitetsmedlemmarnas andliga liv och bidrag i sina olika lokala församlingar hör samman och bär upp varandra. För den enskilde medlemmens vardag, liksom för tidskriftens höst- och vintermöten och akademins seminarier spelar det regelbundna gudstjänstlivet på Nya slottet en avgörande roll vare sig man kan delta eller inte. Här gestaltas den djupa historiska tradition i vilken man ytterst är förankrad, den i vilken man känner igen sig, den till vilken man återvänder. I tidebönerna och mässan sker den andning som håller hela kroppen vid liv. Man kan inte bara andas ibland.

Men är inte detta aningen sekteristiskt? Varför inte med glädje acceptera en berikande anpassning till andra uttrycksformer, en större mångfald. Vad är ekumeniskt i kommunitetens motstånd mot ett dynamiskt och anpassningsbart gudstjänstliv där olika uttryck växlar och berikar varandra? Hur kan kommuniteten stå för en världsvid kristen enhet och ändå inte vara mer flexibel? I grunden handlar det om att all frihet behöver förankring, all öppenhet förutsätter trygghet. Paradoxalt nog är det ju så att den som står stadigt är friare än den ängslige. Den som är osäker kan inte kosta på sig samma öppenhet som den som är trygg i sitt eget. Frågan är därför vilken grund den Ekumeniska Kommuniteten vilar på.

I Kommunitetens regel hänvisas till Bibeln och den odelade kyrkans tro och liv och övertygelsen att all förnyelses källa är traditionen. Det betyder att för kommuniteten är ekumeniken genom historien tillbaka till källorna helt avgörande för enheten. Tryggheten ligger inte i de uttryck och tolkningar vi kommit fram till eller i stunden inspireras till utan i fasthållandet av det som hållit samman kyrkan genom tiderna, i de traditioner och vittnesbörd vi kan följa tillbaka till den tidiga kyrkan. Bibelläsning och bön beror av ett sammanhang, ju bredare och djupare det är, desto mindre är man utlämnad åt sig själv eller sin grupp. Det finns i Kommuniteten, i tidskriften och akademin, i dess gudstjänster, samtal och studier, ett unikt samband mellan den världsvida kyrkans bärande traditioner och ett teologiskt öppet och fritt sökande samtal i kontakt med internationell teologisk forskning. I detta står Kommuniteten för en ekumenik som inte söker sitt eget eller försvarar någon enskild kyrkas egenart utan söker den enhet som ligger framför oss. En hållbar ekumenik kan aldrig bygga på tillfälliga kompromisser, på ömsesidig anpassning, på uppdelning eller växlande ansvarstagande hur rättvist det än sker, den kan inte handla om att ge och ta. Den kräver den kärlek till varandra som inte lägger sig i, som respekterar den andres integritet och frihet, som söker gemensamma rötter och en gemensam framtid.

Själv är jag djup tacksam för de tjugofem år jag fått dela gemenskapen på Nya slottet. De har betytt mer för min egen tro och mitt böneliv liksom för min teologiska gärning än jag kan uttrycka. Att pingstförsamlingen gett mig och andra i Kommuniteten en plats för detta har varit stort och ekumeniskt generöst. Självfallet är det inget någon kan begära. Men den Ekumeniska Kommunitetens liv och uppdrag beror inte av platsen utan av dem som här funnit en väg för sin vandring och ytterst det mål mot vilket vi vandrar. 

Samuel Rubenson

Professor i kyrkohistoria

Preses för Johannesakademin

I går kväll var vi med vid Jesu gravläggning efter att hans kropp tagits ned från korset. I dag, på den stora och heliga sabbaten tillika fastans sista dag, firar vi åminnelsen av Kristi nedstigande i underjorden.

Vad gör Kristus i dödsriket? Han förkunnar segern över döden och dödsriket. Och ”ensam kvar sitter döden bedrövad”, som Grundtvig uttrycker det i en psalm.

Nu lämnar oss Bibeln inte med en tydlig bild av allt som skedde när Jesus nedsteg i dödsriket. Vi får bara ledtrådar, som i första Petrusbrevet: ”Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse.”

Kyrkan har aldrig skapat en lära av detta gåtfulla ord, men en sak är hon viss om: Kristi påsk har kosmiska konsekvenser. Jesu död för att nedgöra död och djävul är början på den nya skapelsen. Den stora lördagens budskap är att så som Gud en gång vilade från sin skapelse på den sjunde dagen, vilar han nu i en grav från sin nya skapelse. Och i den sextonde psalmen i Psaltaren läggs profetiska ord i Jesu mun: ”Ty du lämnar inte min själ i dödsriket och låter inte din helige möta förgängelsen.”

Om det gällde Kristus, måste det då inte också gälla alla dem som genom dopet förenats med honom? Ingen enda som i dopet har dött med honom ska lämnas kvar i dödsriket. Ingen enda av dem ska han låta möta förgängelsen.

Ekumeniska Kommunitetens stora gudstjänst på påskaftonen, Blomsterliturgin, kan hämtas här:

Jesu långa och tunga bönenatt slutade med att det under Judas ledning kom en trupp soldater underställda templets myndighetspersoner och grep Jesus, medan lärjungarna lämnades ifred. Under natten och den tidiga morgonen låter oss evangelierna urskilja tre etapper på Jesu väg mot den slutliga domen: en rådsförsamling i översteprästen Kajafas hus; förhöret av Jesus inför Stora rådet och slutligen, tidigt på morgonen; processen i Pilatus residens där vi nu befinner oss.

Före det definitiva beslutet, domen mot Jesus, som blir början på hans sista vandring mot Golgata, följer ett dramatiskt och smärtsamt mellanspel i tre akter.

Den första akten består av att Pilatus för fram Jesus som en kandidat för påskamnestin. Den hörde till påsken att folket fick begära en dömd fånge fri, och man får nu välja mellan två messiasgestalter De har bägge namnet Jesus. Jesus av Nasaret och Jesus Barabbas. Den senare kallas i vår bibelöversättning för ”rövare”, men det grekiska ord som används har i den dåtida politiska kontexten betydelsen terrorist eller motståndskämpe.

Människan kommer alltid att stå inför dessa två val: antingen ett ja till den Gud som verkar endast med sanningens och kärlekens makt, eller valet att satsa på något mer konkret, mer gripbart, på våldet.

Den andra akten bestod av gisslandet av Jesus. Johannes beskriver det kort, nästan lakoniskt, med orden: ”Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom.” Gisslandet var ett straff som i den romerska rätten föregick själva dödsdomen. Det var ett barbariskt straff. Den dömde ”slogs så länge av bödelsknektar att dessa tröttnade och den dömdes kött hängde i blodiga bitar”. Att Simon från Cyrene fick bära Jesu korsbjäke, och att Jesus dör ovanligt snabbt på korset måste ha berott på att den tortyr som gisslandet innebar var extremt svår.

Den tredje akten är kröningen med törnen. Soldaterna driver sitt råa spel med Jesus. I karikerande form klär de den till hela kroppen slagne och sårade Jesus i kejserliga insignier: purpurmanteln, den av törnen flätade kronan och spiras av vass. Han hade ju sagt att han var en kung!

Som narrkonung förs Jesus till Pilatus, som för fram honom inför folkmassan och ropar: Ecce homo! Orden ”Se människan” får nu ett djup som går utöver själva ögonblicket. Hos Jesus framträder människan i sig. I honom ser vi nöden hos alla slagna, alla sönderplågade. I honom speglar sig det vi kallar synd: hurdan människan blir när hon vänder sig bort från Gud.

Men ingen kan ta ifrån Jesus hans innersta värdighet. Den dolde Guden förblir närvarande i honom. Också den slagna och förnedrade människan förblir Guds avbild. Därför är Jesus mitt i sitt lidande en bild av hoppet: Gud står på de lidandes sida.

Ekumeniska Kommunitetens gravläggningsgudstjänst finns att hämta här:

Den Stora och Stilla veckan kulminerar i De tre heliga påskdagarna, Triduum Sacrum, från skärtorsdagens kväll till påsknatten. De tre dagar vi nu har framför oss uppenbarar olika aspekter av påskmysteriet. Var och en av dem svarar mot tre platser och tre mysterier: Övre salen, Golgata och Graven. Under tre dagar firar vi tre stora hemligheter i vår tro: Eukaristins mysterium, Korsets mysterium och Den tomma gravens mysterium.

Nu ges tre dagar som sammanfattar hela frälsningshistorien. Det handlar inte om att högtidlighålla historiska händelser. Det handlar om att låta sig dras in i skeendet. Vi är ögonvittnen. Vi blir delaktiga. I firandet av påsken blir vi samtida med Jesus i hans död och uppståndelse, i hans kamp och hans triumf. Därför är gudstjänstens viktigaste ord ”i dag”.

Skärtorsdagens liturgiska skeende är på sätt och vis det rikaste under hela denna vecka. Det är inte bara eukaristin och fottvagningen som hör till denna dag, utan även Jesu stora avskedstal, vandringen med lärjungarna genom Kidrondalen till Getsemane och ångestvakan innan Jesus häktas

Här finns Skärtorsdagens Getsemanevigilia från Ekumenika Kommunitetens firande av påskdagarna:

Två personer och deras handlingar står i centrum i dag. Kvinnan i Simons hus och Judas Iskariot. Kvinnan smörjer Jesus, som en beredelse för hans begravning. Judas sätter sitt förräderi i verket när han gör upp med översteprästerna.

Kontrasten mellan de två handlingarna kunde inte varit större. Hon är synderskan som genom sin ångerfulla handling får förlåtelse och upprättelse. Han är den utvalde lärjungen som genom sitt svekfulla handlande mister sin plats i apostlarnas gemenskap.

Kvinnans handling möts av lärjungarnas protester: ”Vilket slöseri!” Att slösa sitt hjärtas kärlek på Jesus är att utgjuta en osynlig smörjelse över hans huvud. Varje sådan handling synliggör Kristi kärleksoffer i världen.

Tisdagen i den Stilla veckan är Jesus tillbaka på tempelområdet. Han håller ett av sina stora tal om domen och tidens slut. I många traditioner läser man därför under måndagen och tisdagen Jesu tal om Människosonens ankomst.

Är det denna dom som nu väntar? Påskskeendet är ett eskatolgiskt drama. De säkraste svaren på våra frågor om tidens slut, och vår oro inför framtiden, finner vi vid den tomma graven. Men vi är inte där ännu.

Senare under dagen är Jesus inbegripen i en frän diskussion med fariseerna och de skriftlärda. Han ropar ut sitt ve över Israels lärare, och planerna att gripa Jesus börjar ta form bland översteprästerna. ”Under tiden samlades översteprästerna och folkets äldste i översteprästen Kajafas palats och kom överens om att gripa Jesus med list och döda honom.”

Kristus är brudgummen som skall överges av alla, av sina närmaste, av hela skapelsen, ja, av sin egen Fader. Gud, min Gud, varför har du övergivit mig! I Jesu rop på korset uppfångar vi ett verb – överge – som bara finns på annat ställe i Bibeln. I Första Mosebokens andra kapitel, där det heter att mannen ska överge sin far och sin mor för att leva med sin hustru, ”och de skall bli ett”.

Inför påsken möter vi en utmanande och djärv tanke: på samma sätt som en man måste överge sin far och sin mor för att bli ett med sin hustru, måste Kristus, vår brudgum, bli övergiven av sin Fader för att kunna bli ett med kyrkan, Kristi brud.

I går kom Jesus från Betania och Betfage, över Olivberget, och red in i den heliga staden medan Hosiannaropen ekade. I dag går Jesus till templet. Han upprörs när han ser hur Guds hus förvandlats till ett köpcentrum, och inleder en ursinnig rensingsaktion.

Jesu aktion i templet är en upprepning av profeten Jeremias våldsamma utfall på tempelplatsen år 609 f Kr. Det är inte templet och dess gudstjänst i sig som Jesus och Jeremia angriper. Det är diskrepansen mellan liturgin och etiken som förvandlat templet till ett ”rövarnäste”, en plats där man skyler över verklighetens liv.

I dagens läsningar minns vi inte bara historiska händelser. Jeremias och Jesu handlingar på tempelplatsen handlar om våra egna liv och ger relief åt fastetidens mening. Vi är Guds tempel. Fastan ges oss för att vårt livs helgedom ska renas och bli en beredd boning för Herrens härlighet.

Nu inleds den Stilla veckan, eller Stora veckan som den kallades redan på 300-talet i Jerusalem. Under de närmaste dagarna utspelar sig världshistoriens avgörande händelser.

Palmsöndagen har fått sitt namn av att folket skar kvistar från träden och lade framför Jesus när han red in i Jerusalem. Den första kända beskrivningen av en processionsgudstjänst på palmsöndagen är från 380-talet i Jerusalem när biskop Kyrillos ledde gudstjänstfirandet. Den inleddes på Olivberget, varifrån Jesus kom från Betania, och avslutades med att allt folket vandrade i procession in i staden med palmkvistar och Hosiannarop. Pilgrimen Egeria, som besökte Jerusalem under en påsk vid denna tid, skildrar hur hela folket vandrar ”under hymner och antifoner och med det återkommande omkvädet: Välsignad är han som kommer i Herrens namn”. Hon skriver:

Alla barn deltar, också de minsta som inte kan gå och därför bärs på föräldrarnas axlar. Alla bär kvistar av palm eller olivträd, och så ledsagas biskopen på samma sätt som Herren den gången ledsagades.

Palmsöndagens väsentliga händelse är välkomnandet av Kristus. Han kommer nu som konung, inte bara som vår lärare och mästare. Han kommer till oss personligen – ”din konung kommer till dig” – för att bestiga vårt hjärtas tron. De mantlar som folket breder ut framför Jesus representerar våra ägodelar, vår trygghet, alla våra idéer, begär och föreställningar. Allt får vi lägga ner framför Jesus, överlåta åt honom, och bli en del av det rike där han ensam är kung.