Aktuellt

Den av många efterlängtade boken av Lev Gillet, Var min präst, har nu utkommit i skriftserien Silentium på Bjärka-Säby. “En unik liten bok som varje präst bör begrunda”, säger prästen och retreatledaren Susanne Carlsson.

Under pseudonymen En munk från östkyrkan skrev den franske prästmunken Lev Gillet ett antal böcker under 1900-talet som blivit älskade över hela världen. Hans förmåga att på ett befriande enkelt sätt beskriva evangeliets väg gör hans undervisning gränsöverskridande och tidlös. Var min präst föddes i den ungdomsväckelse som uppstod i Libanon i början av 1960-talet, där Lev Gillet levde under längre perioder. Han riktar sig här särskilt till herdarna i Kristi kyrka, men påpekar själv att alla döpta tillhör ett heligt prästerskap. Denna skrift har lästs till uppbyggelse av såväl lekmän som präster i alla kristna traditioner.

Var min präst finns i bokrummet på Nya Slottet Bjärka-Säby eller kan beställas på silentium@beta.telenordia.se.
Introduktionspris är 120 kr (ord 148)

Under pingsthelgen får vi besök av ärkebiskop emeritus Gunnar Weman från Sigtuna. På pingstafton kl 14-17 håller han ett seminarium i biblioteket som är öppet för alla intresserade, där temat är “Gudstjänst i ande och sanning”. Gunnar Weman kommer bland annat att tala om den andliga vision som kyrkoarkitekturen är bärare av.

I pingstdagens festmässa i Slottskapellet kl 8.00 är den förre ärkebiskopen celebrant och predikant.

Bilden: Gunnar Weman i samtal med Ekumeniska Kommunitetens preses vid ett tidigare besök på Bjärka-Säby.

Måndagen den 21 maj höll Johannesakademin ett välbesökt seminarium på Bjärka-Säby på temat “Kyrkan, Anden och ämbetet” med fyra biskopar bland talarna. En mångfald av perspektiv berikade varandra. Deltagarna, som kom från många traditioner, bjöds åtskilligt att reflektera över och samtala om. 

Metropoliten Ambrosius från den ortodoxa kyrkan i Helsingfors gästar oss i helgen, för att också vara en av talarna på det seminarium som på måndag hålls på Nya Slottet om Kyrkan, Anden och ämbetet.

Efter söndagens morgonmässa i slottskapellet, inbjöds vi till ett frukostsamtal i biblioteket med Metropoliten Ambrosius för att höra mer om den ortodoxa kyrkan i Finland. Metropoliten som levt som munk i Nya Valamo kloster i norra Finland innan han blev biskop talade bland annat om kyrkans största utmaning i vår tid: världens frälsning.

På Landamäre, ett par kilometer söder om Nya Slottet, firade Ekumeniska Kommuniteten mässa utomhus på Kristi himmelsfärds dag. Församlingen var samlad på den lilla bergknallen framför husen, vårt eget Olivberg!

På Kristi himmelsfärdsdag invigs en ny ikon i Slottskapellet, målad av Robin Johansson. Ikonen som föreställer himmelsfärden kommer att vara placerad på ambon och brukas i gudstjänsterna under den så kallade pingstnovenan, tiden mellan Kristi himmelsfärd och pingst.

Vid Kräcklinge kyrka i Närke ligger predikanten, författaren och psalmdiktaren Emil Gustafson begravd. Ekumeniska Kommuniteten besöker hans grav i samband med minnesdagen (se synaxarium för 5 maj) och ihågkommer denne sällsamme gestalt som kallats ett ”frikyrkligt helgon”.

Gustafson var något av en modern anakoret, en i sann mening ”monastisk” människa. I hans skrifter återkommer uttryck som det ”odelade hjärtat” och det ”vidgade hjärtat”, toner som står att känna igen från gudsälskare i alla tider. Genom Emil Gustafson letade sig den stora kristna mystiktraditionens ådror in i den frikyrkliga rörelsen på svensk mark. Han var förmedlare av evangeliet, genomsyrad av Bibelns språkvärld, men också en solitär som i en annan tid och på en annan plats kanske blivit ordensgrundare och munkfader. Nu blev han andlig fader för en stor grupp evangelister som han vägledde genom sina brev.

I avslutningen av boken En Konungs brud skriver Emil Gustafson:

”Vad himmelska inte kan mottaga, det har han berett för oss syndare. Och det finns tillräcklig nåd att leva som ett helgon. Solen bländar vårt öga, men vilar i daggdroppen. Så vill även han som är ”Rättfärdighetens sol”, vila i oss, vila till dess vi går upp i honom, såsom daggdroppen uppslukas av solen, vila till dess vi förlorat vår egen skugga, och det varken talas om Paulus eller Apollos, utan Kristus är allt och i alla.”

Från och med maj 2012 tillhör Stig Petrone Ekumeniska Kommunitetens fasta medarbetare i Bjärka-Säby. Stig, som är bosatt på Åland och har verkat som pastor under större delen av sitt liv, är medlem av kommunitetsrådet och har under de senaste åren gett mycket av sin tid åt livet och retreaterna på Bjärka-Säby. Han kommer nu att bistå vår preses som kaplan i gudstjänstliv och retreater, stödja våra volontärer och finnas tillgänglig för personliga samtal för retreatgäster.

Stig Petrone har efter sin pension gjort årliga resor till Egypten och fördjupat sig i den koptiska kyrkans rika tradition. Han är även konstnär och hans utställningar på Nya Slottet de senaste åren har uppmärksammats av många.

Stig Petrone kommer att bo i Bjärka-Säby under maj månad, för att sedan återkomma i början av augusti.

Bilden: Stig besökte nyligen Eliaklippan på berget Horeb.

Kristus är uppstånden!

Påsknattsvakan på Nya Slottet Bjärka-Säby.
Bilder: Zandra Erikshed

I påsknatten firas kyrkoårets viktigaste gudstjänst, den längsta och festligaste av alla, den som aldrig vill ta slut. I natten som upplyser alla nätter ljuder påskens stora triumfantifon:

Kristus är uppstånden från de döda!
Med döden nedtrampade han döden
och åt dem som är i gravarna
har han gett ett evigt liv.

Påsken är krönet av alla kristna högtider, festernas fest, den natt hela skapelsen väntat på. Allt som varit, allt som är och allt som någonsin skall ske möts i denna gudstjänst. Denna saliga natt upphör tiden, paradisets port öppnas för människan, Adams och Evas förlorade söner och döttrar bjuds på nytt att äta av Livets träd. I påsknatten firar vi den nya skapelsen. (Bilden: Påskljuset tänds utanför Slottskapellet i Bjärka-Säby.)

Påsknattens ursprungliga gudstjänst i kyrkan, påskvakan, eller påsknattsmässan, har kommit tillbaka och firas numera i många kyrkor sent på påskaftons kväll. Den sträcker sig ett långt stycke in på natten. Från början firades den som en vigilia, en vaka, som pågick hela natten och inte avslutades förrän gryningen bröt in. Den inleddes med ett stort antal gammaltestamentliga läsningar som speglade kyrkans förståelse av Gamla testamentet som profetiskt. Vigilian med dess läsningar ledde fram till dopet av katekumenerna, innan påskelden tändes strax före gryningen och uppståndelsen firades i den eukaristiska festen kring Herrens bord. Påskfastan varade hela natten och bröts först i gryningen, med eukaristins firande som följdes av agapemåltiden. Därmed blev påsknatten en övergång från mörker till ljus som inte undgick någon. När gryningen bröt in manifesterade hela skapelsen livets seger över döden. Skapelsens nya dag hade anlänt.

När påsknattens gudstjänst inleds är kyrkor och kapell sänkta i mörker. Enligt en tidig tradition, som återkommer allt mer, inleds gudstjänsten i mörkret utomhus. Alla samlas utanför kyrkan där påskeldens tänds och välsignas. Från dess låga tänds det stora påskljuset. Evangeliet bärs fram och i skenet av påskljuset, runt vilket alla är samlade, läses påskevangeliet. Så ljuder påskropet i natten: ”Kristus är uppstånden!” Det upprepas igen och igen och möts varje gång av gensvaret ”Sannerligen uppstånden!” Från det stora påskljuset tänds samtidigt de vaxljus som delats ut till alla i församlingen. Natten brinner! Mörkret är upplyst av uppståndelsens ljus. Jesus, Livet själv, har gått genom döden. Han har förvandlat döden till en Påsk – Pascha – en passage till livets land. Församlingen vandrar i procession in i den nedsläckta kyrkan där påskljuset besegrar mörkret och påskjublet genomtränger luften:

Nu är allt uppfyllt av ljus: himlen, jorden och dödsriket; må alla skapade varelser fira Kristi uppståndelse, hans som är vår styrka. – I går var jag i graven med dig, o Kriste, i dag vaknar jag med dig, den Uppståndne; i går var jag korsfäst med dig: du min Frälsare, låt mig få del av din härlighet i ditt rike!

(Bilden: Slottskapellets fönster efter uppståndelsen!)

Påsknattens gudstjänst har fyra delar: Påskljusets liturgi, Ordets gudstjänst, dop och doplöftesförnyelse samt eukaristins firande. Det kristna mysteriets viktigaste symbol är ljuset. Kristus är ljuset, vars födelse först förkunnades av stjärnan i Betlehem. Dess sken har därefter lyst med allt starkare intensitet – inte ens mörkret på Golgota förmådde utsläcka det. Nu uppenbaras det på nytt bland oss. Lovsången till påskljuset, och alla de små ljus som församlingen håller i sina händer när de förnyar sina doplöften, förkunnar dess triumf. Påskvigilians karaktär av ljusfest, som framför allt markeras med påskljusets tändande, har sitt ursprung på 300-talet då bruket att tända ljus blev vanligare i gudstjänsterna.

I Ordets liturgi under påsknatten läses inte bara uppståndelseberättelserna. Här har även inledningen i Johannesevangeliet en självklar plats i många kyrkor. Det läses ofta intill påskljuset, mitt i församlingen, på så många språk som finns närvarande i gudstjänsten. Ljuset från Kristi uppståndelse måste upplysa alla folk! Att kyrkan valt att läsa detta evangelium även under påsknatten hör samman med att Johannesprologen lovsjunger ljuset som kom i världen. Orden om att ”ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”, förkunnar ljusets seger över mörkret denna natt. Men även utöver de orden har detta evangelium sin givna plats i festernas fest: Johannesprologen betraktas inte bara som evangeliernas, men också hela Skriftens krön.

Påsknattens viktigaste läsning från Gamla testamentet är berättelsen ur Andra Mosebok som förbinder påsken med Israels folks befrielse från Egypten och vandringen genom Röda havet, den viktigaste förebilden till det kristna dopet. Episteln är hämtad från Romarbrevets sjätte kapitel, som framhåller dopet som en avbild av Kristi död och uppståndelse. Här sammanfaller påsknattens två stora motiv: Gud räddar sitt folk ur Faraos fångenskap till nytt liv genom Röda havet i vilket de ”döps till Mose”. Kristus uppstår ur graven för att genom dopets vatten befria människan från fångenskapen under synd och död.

I den tidiga kyrkan utgjorde påsknatten årets största dophögtid. Under fastetiden förberedde sig katekumerna för dopet genom undervisning och fasta. Nu skulle de döpas till Kristus och med honom uppstå som nya människor. Omedelbart efter dopet fick de för första gången uppleva firandet av eukaristin. Genom dopet hade de fötts på nytt och fått sina ögon öppnade. De tillhörde nu den nya mänskligheten och såg vad inget öga kan se: eukaristin är paradisets fest.

I påsknattens gudstjänst påminns vi alla om vårt dop, och får möjlighet att förnyas i dopets löften och mysterium. Det som sker med Kristus denna natt, händer också med oss. Vi har del i hans uppståndelse. Döden är inte längre slutet, utan början. Till det yttre tycks ingenting ha förändrats. Vi fortsätter att dö och begrava våra döda. Men i verkligheten är döden från denna natt uppslukad av livet. Den kristna andligheten är en uppståndelsens spiritualitet. Och uppståndelsen börjar nu, med det liv som når bortom döden. (Bilden: Eukaristin firas i påsknattsmässan i Slottskapellet. Foto: Emil Andersson)

Doplöftesförnyelsen – liksom dopet, om det finns dopkandidater – är därför en viktig del av påsknattens gudstjänst. Vattnet som välsignas genom att påskljuset sänks ned i det, trosbekännelsen som vi stämmer in i, de frågor vi besvarar när dopet bekräftas och förnyas – allt detta är en befrielsens akt, en överlåtelse åt den död och uppståndelse som skänker liv. Vi tar emot dopet på nytt. Vare sig vi minns stunden för vårt dop eller inte är det som att det sker nu. Vårt dop repeteras i påsknattens doplöftesförnyelse. Dopet som händelse behöver aldrig upprepas, liksom Kristi död och uppståndelse som historiska händelser inte behöver upprepas. Men som frälsande händelse upprepas det varje påsknatt, ja, också varje gång vi firar eukaristin. Guds rikes tid är alltid i dag. I påskens dopförnyelse blir vi samtida med Kristi uppståndelse och vår egen dopdag, som om det är denna natt Kristus uppstår och denna natt vi döps in i hans död och uppståndelse!